Den marina miljön
 

Den marina miljön

Lagstiftningen om miljöskyddet inom den finländska sjöfarten grundar sig huvudsakligen på MARPOL-konventionen och konventionen om skydd av Östersjöområdets marina miljö (Helsingforskonventionen, 1992). Europeiska unionen har också utfärdat förordningar och direktiv som gäller sjöfarten i EU-länderna.

I Finland har bestämmelserna i konventionerna och direktiven satts i kraft genom miljöskyddslagen för sjöfarten och statsrådets förordning om miljöskydd för sjöfarten. Europeiska unionens förordningar är däremot lagstiftning som är bindande för medlemsstaterna som sådana och behöver inte sättas i kraft i medlemsstaterna genom nationell lagstiftning.

Den känsliga Östersjön

Östersjöns känslighet är en följd av att havet är grunt, vattenutbytet dåligt, salthalten låg och avrinningsområdet  omfattande, cirka fyra gånger så stort som själva havsbassängen. Östersjön har varit en sötvattensjö och ett salthaltigt hav före sin nuvarande bräckvattenfas. Även nu varierar salthalten i Östersjön från cirka 23 promille i de danska sunden till nästan sötvatten i Bottniska viken och längst inne i Finska viken.

Av historiska skäl är arterna i Östersjön delvis desamma som i våra insjöar - exempelvis abborre och gädda - och delvis desamma som i haven - såsom rödalger och torsk. Salthalten eller bristen på salthalt utsätter arterna för fysiologisk stress. Salthalten är den faktor som mest begränsar arternas mångfald i Östersjön.

Det omfattande och tätbebyggda avrinningsområdet runt Östersjön, från vilket allt regnvatten rinner ut i Östersjön, tillför havet näringsämnen och skadliga ämnen. Vattnet i Östersjöbassängen byts ut endast via de smala danska sunden. Av denna anledning dröjer sig näringsämnen och skadliga ämnen kvar i Östersjön upp till 30 år. Östersjön är grund, medeldjupet är endast cirka 23 meter. Vattnets totalvolym i Östersjön är liten, och utspädningen av näringsämnen och skadliga ämnen är också liten.

Avloppsvattnen från cirka 90 miljoner invånare och näringsutsköljningen från jordbruken har orsakat övergödning i Östersjön redan i 60–70 års tid. Övergödningen har kommit för att stanna och betraktas som det värsta hotet för Östersjön. Ett annat överhängande hot är en akut fartygsrelaterad olje- eller kemikalieolycka.

Övergödningen, oljan och kemikalierna ökar den fysiologiska stressen på arterna och försämrar Östersjöns hälsotillstånd. Även främmande arter som sprids via fartygs barlastvatten hotar naturens mångfald. Som skydd för Östersjön har flera internationella överenskommelser skapats och havets särart har uppmärksammats i alla länder runt Östersjön. Konventionen om skydd av Östersjöområdets marina miljö, med samtliga randstater och EU som avtalsparter, slöts redan år 1974. Man försöker helt eliminera de övergödande näringsämnena och skadliga ämnen, såsom olja. Även sjöfarten ska dra sitt strå till stacken.

Sjöfarten är global och den regleras därför också på det globala planet i Internationella sjöfartsorganisationens (International Maritime Organisation, IMO) regi. Inom EU och Helcom regleras sjöfartens utsläpp dessutom regionalt. Denna reglering får inte stå i strid med den reglering IMO står för och får inte heller vara mindre sträng.

Fartygsutsläpp 

Fartygens utsläpp av avfallsvatten skapar en näringsbelastning som bidrar till övergödningen av Östersjön. Sjöfarten släpper ut 356 ton kväve och 119 ton fosfor om året. Volymmässigt är belastningen ringa, om man till exempel jämför den med den belastning som jordbruket orsakar, men näringsämnena i avfallsvattnen hamnar i havet främst under sommaren, som är den gynnsammaste säsongen för algtillväxt, och näringsämnena förekommer i en form som gör att algerna direkt kan tillgodogöra sig dem.

Enligt den reviderade bilaga IV till MARPOL-konventionen måste alla nya passagerarfartyg fr.o.m. 2016 och alla passagerarfartyg fr.o.m. 2018 rena sitt toalettavfallsvatten från näringsämnen på Östersjön på samma sätt som kommunalt avloppsvatten renas. Ett villkor för att regeln ska träda i kraft är dock att det finns tillräcklig mottagningskapacitet för toalettavfallsvatten i hamnarna.

Fartygen behöver barlastvatten för att bibehålla sin stabilitet. Med barlastvattnet kan främmande arter eller deras fortplantningskroppar överföras från områden där barlastvatten tagits till områden där barlastvattnet släpps ut. IMO bedömer att främmande arter som sprids tillsammans med barlastvatten utgör ett av de största hoten mot naturens mångfald överallt i världen.

Av denna anledning antog IMO år 2004 en barlastkonvention som innehåller bestämmelser om hur barlastvatten ska hanteras för att förhindra spridningen av främmande arter. Antingen ska barlastvattnet bytas ut inom överenskomna områden eller behandlas på ett sådant sätt att främmande arter i vatten och sediment förstörs innan barlastvattnet släpps ut.

I Östersjön finns det för närvarande 120 främmande arter. Tjugofem av dem förekommer vid finska kusten. De främmande arterna kan tränga undan ursprungliga arter i Östersjöns ekosystem och förändra ekosystemets struktur och funktion. Så har till exempel den amerikanska kammaneten förstört fiskbestånden och fiskenäringen i Svarta havet och Kaspiska havet.

Den mest kända främmande arten vid finska kusten torde vara havstulpanen, som fastnar i bottnen på båtar och fartyg, i bryggor och andra fasta konstruktioner. Dessa fastsittande arter orsakar också ekonomisk skada i kraftverkens kylvattensystem där de kan sätta sig fast under larvstadiet.

 

 
 
Sidan uppdaterad 26.02.2012